En godnattsaga

Det var en gång en flicka, eller ska jag benämna henne ung kvinna? Nåväl, denna kväll kände hon sig i alla fall som flickan vars största längtan var att få befinna sig bland sina nära och kära. Hon var nämligen en bit från dom, 100 mil närmare bestämt. Saknaden brukade komma och gå, men just denna kväll kände hon av den lite extra mycket. Istället för att bara sitta hemma och sakna klev hon i sina kära löpardojjor som tagit henne på många utflykter. Även denna kväll skulle komma att sluta som ett äventyr...

Flickan tog sina första språng, det gick lätt idag. Underlaget kändes som att det bara flög fram under fötterna och hon upplevde den där friheten hon brukade känna när hon sprang. Hon hade klätt sig perfekt och luften var syrerik. Många verkade tro att hon var lite grann av en träningsnarkoman. Men det brydde sig flickan inte om. Hon kunde förstå hur de tänkte. Men att springa för henne betydde någonting mer! Det var inte bara en träningsform! Det hjälpte henne när hon var ledsen, det gav henne energi när hon var glad, motivation när den saknades,det gav henne tid att fundera, det gav henne ny energi och ny kraft, det gav henne en möjlighet att ge utlopp för aggressioner, det gav henne frihet! Det var också under springturerna som flickan ofta insåg saker. Det var då hon kunde tänka. Det var då hon upplevde sig närmast Gud på något sätt. Hon hade möjlighet att springa och se på vad hennes Skapare skapat! Denna kväll fascinerades hon av Honom! Hon fascinerades över den Frihet som fanns i honom, om den frid han gav, om uppmuntran och kraft. Det var som om springning kombinerat med bön kunde vända en kass dag till något hoppfullt, till en dag med liv igen! Denna kväll hade flickan dock inte tänkt springa så långt, men saker och ting går inte alltid som man tänkt sig.

Hon kom till sjön. 3 kilometer visade klockan på. Kvällen var vacker och vattnet låg så stilla att flickan påbörjade att springa på stigen bredvid vattnet. Den var skyltad och hon tänkte att det skulle nog gå bra. Svanar simmade i vattnet och fåglar kvittrade i kvällen. Stigarna gick upp och ner och hon mötte många motionärer längs vägen. De flesta log uppmuntrande, hon log tillbaka. Lite senare sprang hon förbi något som liknade en liten trädgård. Blommorna var markerade och namngivna. Det var många skyltar längs vägkanten som beskrev saker och ting. Historiska grejer. Efter en stund upplevde flickan det som att hon själv flyttades bakåt i tiden. Miljön talade lite för det på något sätt. Hon sprang förbi något som liknade en gammal grotta. Hon sprang och sprang att hon tillslut inte märkte att hon kommit bort från civilisationen, om den nu någonsin funnits längs denna stig. Antalet motionärer hade minskat och det var länge sen hon mötte en levande själv. Flickan kom på sig själv att hon aldrig riktigt kommit till kanten av sjön då det var dags att börja springa tillbaka. Kvällen började skymma. Hon såg bara vatten framåt och bakåt och åt vänstersidan. Åt höger var det skog och träd. När hon tänkte efter så var det ett tag sen hon såg någon skyltning. Vad hade hon missat? Hon fortsatte springa, hon kom till någon mörk liten konstig bro som ledde henne under en annan större mystisk bro. Mörkt. Hon fortsatte springa. Kollade på klockan 11 kilometer och ingen vändning än på sjön! Att vända kändes även det på tok för långt! Det var länge sen hon mött någon. Men vars var hon? Det som även fick henne att raska på stegen var teet som hon druckit innan och nu runnit igenom och kände att de var dags att försvinna från kroppen. Hon sprang, uppför stora stenar och nedför branta backar, rötter på stigar. Allt bara fortsatte. Tillslut kom flickan till ett stall. Det kändes som hon var på en bondgård långt ute på landet. Hon hälsade lite på hästarna men fortsatte sedan sin runda i halvmörkret. Hon hade sprungit förbi många hamnar och kom nu till en räls av något slag. Tillslut mötte hon en man på cykel som hon stannade och frågade om vägen. Hon fick beskrivning till närmsta tunnelbana som var en ändstation. Hon skulle behöva ta den och sedan byta för att komma hem till sitt trygga bo igen. Det var det värt! Phuu, sedan 1,7 mil senare och en lång tunnelbanefärd var hon hemma. Det hade regnat där hon startat ifrån. Hon var glad att hon undslapp det!